80
som då han som barn i veckor övat inför skolans julfest. Spän-
ningen hade byggt sig så stark i den lilla pojkkroppen, att han
då han stod beredd att tillsammans med sina kamrater beträda
scenen inte kunde låta bli att uppge ett skrik. Skriket kom
från djupet och det sprängde sig ut, gick inte att hejda. Det
steg högt och gällt i tystnaden och han kunde inget göra för
att stoppa det. Det var som att tystnaden och skriket plötsligt
var allt som fanns.
Han fick stå i skamvrån medan kamraterna genomförde
det program de övat för under så lång tid. Händelsen blev en
lärdom för livet: de känslor som fanns inom honom fick fin-
nas där, men de fick aldrig komma till ytan, aldrig publikt ge
sig tillkänna. Och den lärdomen tillämpade han också den
där förmiddagen då han fick brevet från Hagar.
Som inkapslad i sig själv gick han till sitt rum, på utsidan
märktes ingenting ovanligt, det var bara Ragnar som gick
där, oberörd och oberörbar. Han stängde omsorgsfullt dör-
ren och sträckte ut sig på sin säng. Hagars brev hade en sär-
egen doft. Det var inte bara sina ord hon sände, det var mer
än så. Han upplevde att det var henne, henne själv, som han
höll i sin hand. På kort tid hade hon blivit en betydande del
av hans unga liv.
Ofta då han postat sina egna brev till henne kunde han känna
hur torftiga de var i jämförelse med hennes. Och han skämdes,
men intalade sig samtidigt att han inte behövde skämmas, inte
inför henne. Med henne skulle han vara en annan.
Fast, och det vet han nu, det finns gränser för vad och vem
man kan bli.