När en människa dör
örlorar tingen sin gravitationspunkt.
De befinner sig då på drift.
Till en början står de orörliga
i ett avsvalnande tillstånd,
sakta stelnande i sina poser i stugan;
porslinskatten, kökshanddukarna,
tekannan, släktfotografierna i örgyllda ramar
och möblerna ter sig blottlagda.
De släpper sig lös i en frånvaro
som skapar örstämning hos de efterlevande.
En del av dem, såsom en askkopp,
en ormbunke, en tavla, några karotter,
delas ut och anknyter
mer eller mindre motvilligt
till andra världar
där de bildar nya kompositioner.
De kallas då arvegods
och om det vill sig väl
skimrar de då särskilt,
man trär på sig ett pärlhalsband