2
Det var en vacker vintermorgon. Havet låg stelfruset och blän-
dande vitt så långt man kunde se, och sommargäster och segel-
båtar lyste med sin frånvaro. Båtbryggorna var tomma, grå och
frostiga, segelföreningens vita paradbyggnad hukade tyst och
tillbommad på sin klippa.
Gunilla gled fram genom Östra Hamnen på sin sparkstöt-
ting, rak i ryggen. En fot stod stadigt på den ena glänsande
meden, den andra sparkade efter med långa, jämna tag. Den
bruna kängan fick ett bra grepp om den packade snön utanför
de gamla tegelmagasinen, trots att ny snö hade fallit under nat-
ten och gjorde vägarna förrädiska och hala för alla andra.
I tankarna gav Gunilla sig själv en klapp på ryggen för att
hon tog så bra hand om sina kängor. Välpolerade var de, men att
de såg bra ut var naturligtvis inte det viktigaste. Nej, saken var
ju den att när läder glänste så där så fick snön inget grepp, utan
gled av. Då kunde den inte smälta, och därför blev kängorna
aldrig våta. Välpolerade kängor och yllesockor, det var det enda
man behövde för att klara av till och med en riktigt smällkall
vinter. Fast det visste ingen nuförtiden, förstås.
Gunilla var så varm att hettan strålade ut genom hennes
kinder. Hon visste att hennes ansikte var rött som en mosad
jordgubbe, men det bekom henne inte. Hon skulle vara varm
och fylld av energi hela dagen nu, och om det inte var ett mi-
rakel så visste hon inte vad man skulle kalla det. Det var lustigt