egentligen, att ett dopp i ett iskallt hav var allt som behövdes
för att man skulle hållas varm. Hon berättade det för alla som
ville lyssna, förstås, men det verkade inte spela någon roll. Det
var aldrig någon trängsel i damernas simhus. Ingen blev profet
i sitt eget land, så var det ju.
”Inte för att jag vill bli någon profet”, mumlade hon för sig
själv. ”Men det skulle ju vara roligt om någon kunde ge mig rätt
en enda gång.”
Hon gled vidare ner genom Västra Hamnen. Det var irrite-
rande att behöva stanna och lyfta sparken över de många ned-
sänkta järnvägsrälsarna, men det kunde inte hjälpas om man ville
undvika oljud och gnistor. Det här var den kortaste vägen hem.
Hon vinkade mot de två kranarna som var i full färd med lyf-
tande och lastande. Gunilla gissade att det var Putte och Harri
som körde idag. De satt väl däruppe i sina hytter, kaffet ännu
varmt i termosflaskorna, och kunde knappast se henne. Det
gjorde ingenting. Det var viktigt att bete sig som folk, oavsett
om man hade publik eller inte.
Hon höll stadigt i sparkens rödmålade handtag med sina
prydligt broderade yllevantar. Kanske hon borde brodera Han-
nas vantar också? Dottern ville väl ha en modernare sort, för-
stås, men det hade ju alla andra. Hur många av flickorna i B
skulle ha broderade blåklintar på sina vantar? Inga alls, det
var Gunilla säker på. Nej, de där nippertipporna skulle väl ha
sådana där fula skidhandskar i grälla färger, det var ju sådant
som gällde nu.
Gunilla suckade högt. Vem visste vad Hanna ville, egentli-
gen? Idag skulle det bli kåldolmar till middag, det var en sådan
rätt som Rune kallade ”redig mat”, men skulle Hanna äta det?
Det kunde man aldrig vara säker på.
”Tacka vet jag pojkar”, muttrade Gunilla och skänkte sina
två hungriga tonårssöner en tacksam tanke.