En kvinna i en tätt åtsmitande rosa vinteroverall kom gåen-
de emot henne i rask takt, och Gunilla kisade när hon försökte
se vem det var. Ingalill. Naturligtvis. Ingen annan än hennes
granne skulle ha sådana där fåniga tofsar dinglande från sina
vadderade stövlar.
Ingalill log nu, ett brett och vitt leende, och vinkade. Det
såg tillgjort ut, tyckte Gunilla, men hon saktade ändå in och
vinkade tillbaka, och när de möttes satte hon ner båda fötterna
på marken och stannade sparken.
”Godmorgon, godmorgon.” Gunilla log, men på ett naturligt
sätt, det var hon säker på.
”Gomorron! Vad trevligt att jag inte är den enda som är ute
och njuter av morgonsolen, ja hördu, vilket januariväder vi har i
år ändå!” Ingalill såg ut som att hon trodde att solskenet var en
gåva till henne personligen, och att det enbart var på nåder som
andra människor fick vistas utomhus överhuvudtaget.
”Nå. Du vet, jag simmar ju nästan varje morgon.”
”Javisst, så var det ju!” Ingalill strålade vidare, och drog lite
i de blonderade testarna som hängde ner i hennes panna. ”Du
är en sån där hurtig typ. Imponerande! Är det inte kallt, då?”
Gunilla ansträngde sig för att inte rynka ögonbrynen. ”Kallt?
Hördu, visst är det ju kallt. Det är ju is på havet. Men det är
det värt, för sen efteråt fylls man av en sån värme och energi,
vet du, att –”
Ingalill avbröt henne med ett skratt. ”Alldeles för kallt för
mig, jag är en riktig frusikukku! Jag håller värmen uppe ge-
nom att gå fort, men aldrig att jag skulle doppa mig i en vak.
Aldrig!”
Gunilla nickade långsamt. Nu ville hon åka hem och förvälla
kål. ”Nå, det är ju inte för alla. Men nu borde jag nog bege mig
hemåt, jag måste ju få mat på bordet idag också.”