”Naturligtvis.” Ingalill såg fundersam ut. Hon lagade antag-
ligen aldrig mat, utan levde på smörgåsar och frukostflingor
som en amerikansk tonåring. ”Ha en bra dag!”
Gunilla sparkade vidare hemåt. Hon bestämde sig för att
inte slösa mera energi på sin granne, utan tänkte istället på
dagens måltid. Kåldolmar, ja, men sedan då? Kokt potatis, el-
ler potatismos? Nej, Hanna avskydde potatismos, så var det ju.
Lingonsylt. Morötter eller ärtor? Gunilla var ganska säker på
att hon hade båda i frysen.
Trålarhamnen var tyst och övergiven, och isen låg blank och
grön bredvid sjöbodarna. Där hade Guy Nordqvist fallit ige-
nom i november. Hopplösa karl, vad skulle han ut dit och fåna
sig för när alla visste att isen var tunn som ett löv? Visserligen
tog han sig upp därifrån själv, men ändå. Han var väl full för-
stås, som alla andra Gunnarstrandare.
Gunilla skakade lätt på huvudet och tänkte på sitt barn-
domshem i stan. Det hade varit litet och trångt, det var sant,
men vilket underbart läge. Nära Casino, nära folkskolan, nära
Parkdammen. I skuggan av vattentornet, civiliserat och lugnt.
När hon gifte sig med Rune och flyttade till Gunnarstrand
kändes det som om hon dumpit ner i Vilda Västern.
Men, man vänjer sig vid allt, till och med ett liv på fel sida
av hamnen. Gunilla försökte se sig själv som en sorts missionär,
en stråle av bildning och belevenhet i ett mörkt stim av ström-
ming, ölflaskor och ouppfostrade barn.
Det gick inte alltid särskilt bra, men oftast kändes det åt-
minstone som att det var värt besväret.
Gunillas tankar återvände till påsen med ärtor som fanns,
eller inte fanns, i frysen, och hon sparkade lugnt vidare hemåt.