Fazers blå placerade hon på den öppna kökshyllan. Det var
ingen risk att Karen skulle röra mjölkchokladen, hon åt inte
choklad som hade en kakaohalt under sjuttiofem procent.
Sedan tömde Li sin ryggsäck och kollade att bettskenan inte
gått i bitar under resan. Hon placerade böckerna alfabetiskt
på hyllan ovanför sängen. Men en bok lät hon bli att plocka
fram. Det var Frøken Smillas fornemmelse for sne som hon fått
av Oliver Andersen.
Om du blir lässugen så rekommenderar jag den här, sa Li
och räckte fram en tjock roman åt Karen, Vad jag älskade av
Siri Hustvedt.
Är det inte hon som är gift med Paul Auster? sa Karen.
Det stämmer, sa Li. Men om du frågar mig är hennes tre
första romaner bättre än nånting Paul Auster skrivit. Det finns
så många fina passager i den här. Som på sidan åttiotvå där
Bill som är konstnär säger Jag arbetar för att leva. Han klamrar
sig fast vid livet med sitt skapande. För att inte tappa taget.
Det låter deppigt, sa Karen. Har du inget annat?
Jag har ett par deckare också, sa Li. Anne Holts senaste och
så en Sofie Sarenbrant.
Den lånar jag gärna, sa Karen. Hon har ett fantastiskt hår.
Vem?
Sofie Sarenbrant, deckarförfattaren.
Jag tänkte göra varsin cappuccino åt oss, sa Li. Men du
kanske är hungrig? Jag åt pyttipanna på färjan.
Jag tar en smörgås. Men först vill jag plocka blommor. Det
växer en massa fint i strandbrynet.
Karen kom tillbaka med en yvig bukett med prästkrage,
blåklocka och vass. En kanna fick duga som vas. Så lade hon
21