grupp turister närma sig. Så det var sant det Mattsson sagt.
Att det kryllade av turister på ön.
Hon tvekade utanför utedasset. Skulle hon spara Stora
huset och trädgården tills Karen vaknade? Hon valde att gå
ner till klipporna. Istället för att följa stenstigen tillbaka till
stugan tog hon av åt höger. Med solen i ögonen gick hon
söderut, hoppade från sten till sten. Det kändes nästan som
att vara i Sundom på villan hos mormor och morfar. När hon
lyfte blicken fanns havet och horisonten framför henne. Det
var öppet hav ända till Gotland. Det kändes ofattbart att
Östersjön, havet som låg framför henne, för drygt tio tusen år
sedan varit en insjö. För tjugotusen år sedan hade den legat
under fastlandsisen.
Li stannade och tog in allting. Källskär bestod av stora
stenblock, enrisbuskar och släta klippor. I en av buskarna
låg en stor huggorm och solade sig. Mattsson visste vad han
talade om.
Hon gick ner till vattenbrynet. Ställde sig så nära att våg
-
skummet vätte neransiktet. När hon blundade var det som om
hon befann sig i en konsertsal. Havsljudet var mäktig musik
som pågick utan pauser. Även om hon varken hade tillgång
till sin flygel eller skivsamling under veckan här ute, kunde
hon alltid njuta av den symfoni som havet spelade.
De släta klipporna var som gjorda för yoga. Hon skulle börja
varje morgon med ett tidigt pass innan hon satte sig med rap
-
porten. Hon lade sig på prov raklång på de solvarma klipporna
och andades. Yogamattan fanns i stugan, men den behövdes
inte för en kort övning. Hon blundade och blev medveten om
andningen, andades in genom näsan, ut genommunnen. När
24