hon kände sig grundad lade hon sig i barnets ställning. Hon
sträckte händerna långt framför sig och pressade samman
fötterna. Sedan kom hon upp i sittande, fortfarande med
slutna ögon, korsade benen, tryckte händerna mot varandra,
lät tummarna borra sig in i bröstet och böjde huvudet mot
hjärtat. Tänkte på tre saker hon var tacksam för.
Att hon fick vara här ute. Att Karen gjorde henne sällskap. Att
det fanns choklad.
Hon kände doften av cigarill innan hon såg honom. Han stod
och spanade ut över havet genom en kikare. Intill honom låg
något vitt och fladdrade. Det såg ut som en skadad fågel, men
när Li reste sig såg hon att det var ett skissblock. Han var helt
uppslukad av det han såg i kikaren. Hon noterade att det var
en Swarovski, en av de dyrare modellerna. En cigarill brann
i hans högra hand. Han var stor och självklar där han stod.
Som en stenstod, en rauk.
Hon njöt av att titta på honom. Han var grov och närmare
två meter lång och liksom hon var han barfota. Jeansen var
uppkavlade över vaderna och han hade tagit av sig skjortan.
Om det inte varit för havsbruset hade hon kunnat ropa åt
honom.
Li bestämde sig för att gå fram och hälsa.
Du måste vara Fågelmålarn, sa hon.
Han vände sig om, visade inga tecken på förvåning. Ögonen
var isblåa springor, näsan var stor och rak som en pelare och
det lilla som syntes av ansiktet var väderbitet. Han hade
helskägg. Håret var kortklippt och mörkt. Det fortsatte ner
på bröstet och vidare i en sträng från naveln.
Jack Karlsson, sa han.
25