Det är inte att förvåna sig över att det är just den här kombina-
tionen man minns, mongolkrigaren och hans häst. Under sin tid
som mongolernas härförare lade Djingis khan under sig dubbelt
så mycket land som någon annan erövrare vare sig före eller
efter honom. Och det här skedde uteslutande från hästryggen.
Mongolarméns hårda kärna var beridna krigare på småväxta
men sega och urstarka stäpponnyer. Dessa var sannolikt inte mer
än cm i mankhöjd, men mycket snabbare och smidigare än
sin motsvarighet i det tunga, klumpiga europeiska rytteriet. De
europeiska arméerna var därmed ingen match för de invade-
rande mongoliska ryttarna då de svepte in i Europas hjärta under
första hälften av -talet. Detta efter att ha gjort processen kort
med en räcka ryska folk som hade stått i deras väg.
De mongoliska ryttarnas framgång hänger också samman med
att de var beväpnade med ett av krigshistoriens mest fruktade
vapen: den mongoliska pilbågen, en kompositbåge tillverkad
av trä, horn, senor och lim. Mongolernas pilbågar sägs ha varit
lika effektiva som européernas ytterst dödliga långbågar (de
brittiska långbågsskyttarna satte skräck i fransmännen under
det hundraåriga kriget –) som också har kallats för det
första massförstörelsevapnet. Men till skillnad från de otympliga
europeiska långbågarna var mongolernas pilbågar små och
smidiga nog för att användas från hästryggen. I full galopp.
Ja, och så kan vi inte bortse från det faktum att mongolerna
kombinerade sina kraftfulla bågar med en kinesisk uppfinning
som sedan dess har visat sig oumbärlig i de här sammanhangen:
krut.
Mongolerna använde sig av eldpilar, i princip vanliga pilar
fast med en krutladdning fastspänd vid skaftet, som man tände
stubinen på varpå pilen sköts iväg mot lämpliga antändliga fien-
demål. Det här var det första kända exemplet på ett krutbaserat