mer än det gav i avkastning. Europa hade dessutom ett för tiden
relativt avancerat jordbruk. Det här gav slottsherrarna möjlighe-
ten att bunkra upp med förnödenheter i sina borgar, nog för att
vänta ut också längre belägringar. De nomadiska mongolerna
däremot, och speciellt deras hästar, levde av vad landet gav dem.
Tog betet slut så var det dags att dra vidare.
Mongolerna skulle bara ha tvingats ta till mer och mer av
den här sortens ofördelaktig krigföring ju längre västerut de
hade lyckats tränga i Europa. Ändlösa belägringskrig mot tungt
rustade riddare i borg efter borg. Att fortsätta på det här spåret
var ingen hållbar lösning för den mongoliska horden. Därtill
kom då vädret, som mycket väl kan ha varit en avgörande faktor.
Vi får inte heller glömma det faktum att mongolernas då-
varande storkhan, Ögödei khan, går och dör , mitt i den
europeiska invasionens avgörande skede. Det var Ögödei khan,
Djingis khans tredje son, som hade gett general Tsubodai
klartecken att gå ända till det ”Stora havet”, alltså Atlanten. Men
medan tronpretendenterna gjorde upp om ledarskapet efter
Ögödei hade den mongoliska horden knappast något annat val
än att vända om.
Mongolerna får sin revansch senare, på sätt och vis. I form av
någonting mycket värre än beridna bågskyttar: pesten. Diger-
döden eller svarta döden, en av de dödligaste pandemier som
världen har skådat, beräknas ha tagit livet av omkring hälften av
Europas befolkning under åren till . Smittan, som hade
sitt ursprung på de centralasiatiska slätterna, tros ha nått Europa
via Silkesvägen, genom mongoliska handelsmän och krigare.
Den gjorde sin entré via Krimhalvön dit den anlände .
Det finns en kanske lite oanad koppling mellan vädret och
pestsmittan. Pestsmittan förmedlas som vi vet av råttor som bär på
loppor som i sin tur sprider pestbakterien, Yersinia pestis. Under