vinden och åskan som obehindrat sveper fram över stäppens
gräshav än att ge sig ut på det okända och nyckfulla havet där
vädrets makter regerar.
Han kunde ha lutat sig tillbaka och njutit av frukterna
från de hittills uppnådda erövringarna, kunde man tycka.
Bara några år tidigare, , hade han besegrat den kinesiska
Song-dynastin och utropat sig till den förste kejsaren av Yuan-
dynastin.
Med tanke på historiens dom skulle det kanske ha varit ett bra
läge att dra ett streck under erövringarna och vila på lagrarna
ett tag.
Vi vet att det inte är så som de här sakerna fungerar. Den som
har fått allt vill ha mer. Mongolernas obrutna svit av erövringar
och deras rykte som oövervinnerliga krigare står på spel.
Innan vi följer Aran khan ut på havet, mot en osäker framtid för
sig själv, sin armé och Kublai khan, måste vi se bakåt och fråga:
hur kom vi överhuvudtaget hit? Hur blev vi så här? Jag säger
vi, för vi européer är inte så annorlunda. Också vi är formade
av samma omständigheter som mongolerna, eller gässen som
flyger över oss om våren och hösten på sin migration, eller vad
som helst annat levande på jorden. Vi är alla skulpterade av
evolutionen för en så stor chans som möjligt till överlevnad i de
rådande klimatförhållandena på vår hemplanet.
Denna evolution har under en stor del av de senaste årmiljo-
nerna främjat dem som bäst kan leva upp till sin potential på
de öppna vidderna i en allt svalare värld. Så som Djingis khan
och hans hästar.
Håll i er, för tidsmaskinen dyker brant nu. Vi har vandrat en
lång väg sida vid sida, hästarna och vi. Vår gemensamma existens
börjar långt innan mongolerna rider ut från stäpperna, den
Kamikaze – gudarnas vind