börjar för inte mindre än femtio miljoner år sedan, i början av
den geologiska epoken som kallas eocen. Detta är en feberhet
värld, en värmeperiod som får den medeltida motsvarigheten att
te sig som ytterst tam i jämförelse. Eocens feberhetta kommer
efter en serie chocker som, mätt enligt geologisk tideräkning,
har inträffat i en snabb följd.
Den första chocken är det förödande asteroidnedslaget som
sätter punkt för dinosauriernas mer än två hundra miljoner år
långa tid som planetens obestridda härskare. Katastrofen som i
förlängningen tillåter oss däggdjur att stiga ut ur skräcködlornas
långa skugga. Det ultimata exemplet på ”den enes död, den
andres bröd”.
Den andra chocken är den globala superuppvärmning som
dominerar klimatet under tiden som följer efter dinosauriernas
sorti. Det är en planetomfattande feber, med kulmen miljoner
år före vår tid, som får vår egen globala uppvärmning att blekna
i jämförelse. Åtminstone tills vidare – vi har ju inte sett slutet på
vår egen klimatförändring ännu.
Världen hade varit varm så det räckte redan innan jorden
gick över från paleocen till eocen för omkring femtio miljoner
år sedan. Dinosauriernas värld hade huvudsakligen varit en
växthusvärld. Men under de tio miljoner år som följde efter
deras sorti från scenen stiger värmen ytterligare, tills den når
sin kulmen under den förhållandevis korta period, bara cirka
hundra tusen år, som kallas PETM (Paleocen-Eocen Thermal
Maximum). Då, för miljoner år sedan, ligger den globala
medeltemperaturen cirka tolv grader över vår tids nivå.
PETM må ha blivit förhållandevis kortvarig ( år
ingenting i det här sammanhanget) men den är brutal. Det är en
veritabel ångbastu från pol till pol. Is finns ingenstans, uppe vid
nordpolen simmar krokodiler och på Grönland vajar palmerna i