Vid samma tid har också våra förfäder långt kvar till någonting
som ens avlägset kunde tänkas påminna om en människa.
Och ännu i det här skedet är det ingen brådska, nu gäller det
huvudsakligen att hålla huvudet kallt i en överhettad värld, att
röra på sig och anpassa sig.
Det kommer lyckligtvis svalare tider sedan, om än långsamt.
Det fortsätter att vara kvalmigt i årmiljoner också efter att den
absoluta värmetoppen under PETM har passerats. Men faktum
är att växthuset sakta men säkert hade börjat sin transformation
till ett fryshus, en gradvis nedkylning som ska komma att fortsätta
de följande femtio miljoner åren, ända in i våra dagar. Orsaken
till nedkylningen? En liten, oansenlig mossbräken, en vatten-
ormbunke vid namn Azolla filiculoides som har ockuperat det
varma innanhav som vid den här tiden ligger vid nordpolen. Här
förökar den sig vilt (Azolla är kapabel till att fördubbla sin bio-
massa på några dagar) och suger därmed ned enorma mängder
koldioxid från atmosfären. Hårresande tio ton kol per hektar drar
Azolla ned ur luften varje år. Kol som växten dessutom tar med
sig – permanent – då den dör och sjunker till bottnen där den
fossiliseras. Följden blir att atmosfärens koldioxidnivå minskar
från hejdlösa ppm till ppm på en futtig miljon år.
Två tredjedelar av koldioxiden i luften – borta! Nedkylningen
kan börja.
Och på den vägen har vi varit sedan dess. Temperaturkurvan
har under de gångna femtio miljoner åren huvudsakligen pekat
allt stadigare nedåt. Tills vi människor dyker upp på scenen och
börjar bränna kol.
I den nya, svalare världen skiftar de ångande heta regnskogarna
allt mer mot öppnare terräng som med tiden kommer att domi-
neras av en ”grönsak” som dinosaurierna aldrig hann få chansen