invasionsflotta på omkring skepp. Dessa ska bära uppemot
soldater över havet till Japan från Quanzhou i Fujian-
provinsen. Quanzhou är det dåtida Kinas viktigaste hamnstad,
belägen vid Koreasundets kust.
Det är en lika brokig samling av fartyg som det är av soldater.
Vi talar inte om någon mongolisk hord av elitryttare här, det är
en del mongoler, men huvudsakligen kinesiska och koreanska
soldater som seglar ombord på en slarvigt hoprafsad samling av
huvudsakligen flodbåtar, dåligt lämpade för det öppna havet.
Vid Kublai khans hov och bland mongolerna i huvudstaden
Dadu (det blivande Peking) är det däremot feststämning.
Förberedelserna inför invasionen har, så vitt man kan bedöma,
förlöpt smärtfritt och segern betraktas av det mongoliska krigs-
kommandot mer eller mindre som i en liten ask.
Och det hela börjar onekligen lovande. Den improviserade
krigsflottan når Japans södra kust utan större problem, de tar
i land på ön Tsushima i Koreasundet, väster om de japanska
huvudöarna. Där möts de av en mindre trupp av japanskt
kavalleri som snabbt besegras och mejas ned. Därefter intar
de mongoliska trupperna grannön Iki – också den faller utan
motgångar.
Den november når den mongoliska invasionsflottan Hakata-
bukten nära Dazaifu, det forna administrativa centrumet på
ön Kyushu. Där utkämpas invasionskrigets första stora slag. De
historiska källorna är lite oense om vem som har det numerära
överläget: bägge sidor skulle efteråt komma att minnas det hela
som att motståndarsidans här var förkrossande överlägsen till stor-
leken. Mongolerna menade att den japanska hären var mer än
man stark, medan de japanska samurajkrigarna räknade
det hela som att mongolhären trumfade dem med tio till ett. I
verkligheten torde de två härarna ha varit ungefär jämnstarka.