Men klart är hur som helst att japanerna vid det här laget
har tagit sig i kragen och mobiliserat, efter en inledande stund
av tvekan och chock inför nyheten om den oövervinnerliga
mongolhärens ankomst till Tsushima och Iki.
Mongolernas sida har till en början övertaget. Japanerna
är oerfarna då det kommer till att hantera och leda en så stor
krigshär eftersom det har hunnit förflyta omkring ett halvsekel
sedan det senaste större slaget på japansk mark. Det betyder att
det inte finns en enda japansk general med erfarenhet av att
leda en stor armé i fält.
Den japanska feodala krigföringen har dessutom huvudsakli-
gen utformats genom smärre klanfejder, med enskilda samurajer
i tvekamp mot varandra enligt bushido-traditionen, snarare än
av omfattande trupprörelser.
Lägg ytterligare till det faktum att mongolerna har sina
skräckinjagande och dödliga moderna krigsredskap, de kraftfulla
pilbågarna som avlossar brinnande och krutbestyckade pilar.
Olika sorters katapultavfyrade granater har man också i sin
arsenal, bland annat keramiska granater som kastas mot fiendens
hästar för att skrämma dem så att de skenar i panik.
De japanska samurajerna har vid det här laget inte något annat
val än att försöka hålla ut så gott de kan, i väntan på förstärkningar
norrifrån. Och trots sitt taktiska underläge lyckas de hyfsat väl
och tillfogar mongolhären betydande förluster.
Mot kvällen den nittonde november blåser det upp till storm,
en tyfon närmar sig Japan. De mongoliska skeppens kaptener
besluter att det är bäst att trupperna drar sig tillbaka till skeppen
för att undvika att tyfonen slår sönder flottan och krigarna blir
strandsatta på japansk mark. De mongoliska skeppen lättar ankar
och seglar rakt i armarna på den annalkande tyfonen.
Kamikaze – gudarnas vind