Ute till sjöss förliser omkring en tredjedel av de mongoliska
flodbåtarna, icke sjövärdiga som de är, och en stor del av trup-
perna går under i vågorna. Under morgonens tidiga timmar
den november går japanerna till sjöss och där är de i ett klart
överläge gentemot den försvagade mongoliska flottan. Mongo-
lernas general Aran khan saknar också helt och hållet erfarenhet
av krigföring till sjöss. Japanernas fartyg är klart sjödugligare och
mer lättmanövrerade, vilket tillåter samurajerna att borda de
mongoliska skeppen och inleda en intensiv och blodig närkamp.
Ombord på de trånga fartygen kan mongolerna inte utnyttja
sina viktigaste vapen – pilbågarna och de olika krutladdade
projektilerna. Japanerna däremot är i sitt esse med sina svärd
som de är vana vid att hantera man mot man.
Även om japanerna vid det här laget har vänt slaget till sin
fördel noterar de en smärre brist i sina krigsredskap: svärden
som de använder är aningen för klena och fastnar eller bryts av
då samurajerna kör in dem i mongolernas tjocka läderpansar.
Det här föranleder de japanska vapensmederna att se över
sitt svärdssmide, vilket senare leder till utvecklandet av det
karaktäristiska japanska katana-svärdet. Ordet katana är förresten
ett ord som japanerna har lånat in från portugisiskan, vars ord
catana betyder ”stor kniv”.
För den invaderande mongoliska hären är slaget hur som helst
förlorat och de fartyg som fortfarande flyter tar sig tillbaka mot
den koreanska kusten.
För Kublai khan och hans stab måste ju nyheten om nederlaget
komma som en kalldusch. Men skam den som ger sig: det här
kräver hårdare nypor, resonerar kejsaren, som inser att hans
trupper snarare fallit offer för otur och dåligt väder än för en
överlägsen fiendes krigskonst.