Kublai khan låter alltså rusta upp för en andra invasion. Och
den här gången lämnar man ingenting åt slumpen. Våren
seglar en andra, mycket större flotta ut från Masan i Korea,
den här gången bestående av skepp med mer än
mongoliska och koreanska soldater ombord. Från södra Kina
seglar samtidigt, enligt samtida källor, en mycket större flotta
mot Japan, med så många som skepp och uppemot
soldater ombord – en siffra som är imponerande också med vår
tids mått. Det är ungefär i klass med Dagen D, de allierades
landstigning i Normandie under andra världskriget.
Men, påpekar vår tids historiker, det hörde till den medeltida
historieskrivningen att man skulle överdriva friskt. Dividera med
tio och vi närmar oss den verkliga mängden trupper, har till
exempel professor Thomas Conlan hävdat, han är professor i
historia vid Princeton-universitetet i USA. En annan historiker,
Morris Rossabi vid Columbia-universitetet håller med om att
de samtida siffrorna är kraftigt överdrivna, men uppskattar ändå
storleken på den mongoliska invasionsstyrkan under den andra
invasionen till soldater.
Hur man än räknar så är det en stor flotta som sätter sig i rörelse
den våren. Japanerna har inte heller legat på latsidan, de har
mobiliserat uppemot samurajer och annat krigsfolk och
befäst kusten på Kyushu. De har också blivit förvarnade om att
den andra invasionsvågen är på väg, precis som de har anat att
skulle ske ända sedan mongolernas första, misslyckade försök. Så
samurajerna vässar sina svärd, ber till den shintoiska krigsguden
Hachiman, spänner ögonen i den västra horisonten, och väntar.
Den mongolisk-koreanska flottan når Hakata-bukten den
juni , men den större kinesiska flottan syns inte till. Ett
femtio dagar långt ställningskrig uppstår då mongolerna inte
lyckas bryta igenom japanernas befästningslinjer.