98
korvpappren slänger man i brasan sen. Alla vuxna står runt den
och bara stirrar, som zombies. Barn springer omkring, och ibland
är det nån zombievuxen som kvicknar till och tar tag i en huva eller
en ärm innan nån faller i elden.
– Vart ska vi gå då? frågar jag.
– Nånstans där det händer nåt, säger Malin. Kanske stan.
– Det händer väl inget i stan, säger jag.
– Jo, mer än här. Man kan se nån man inte sett förr. Kanske typ
… Jag vet! De som din syrra hänger med. Pugg och hans gäng. De
är ändå ganska coola.
– Men Pugg,är du korkad,eller? Dessutom skulle de aldrig pra-
ta med oss.
Pugg är en punkare från stan,men han är känd i nästan hela lan-
det,för han sjunger i ett punkband som heter Slynslakt. Han är full
nästan jämt. Men bara nästan, resten av tiden knarkar han.
Jag krasar sönder ett tunt islager på ett par pölar under min
gunga.
Malin gungar så hårt att det skakar i hela ställningen.
Förra året planerade vi vad vi skulle ha på oss till påskbrasan
långt i förväg. Det är ju ändå nån slags fest.
Jag såg ganska cool ut med jeans och sneakers, den grå långa
hoodien och röda jackan över. Jag hade till och med syrrans stora
ringar i öronen.
Men det enda som hände var att vi åt varsin korv och stod och
stirrade in i brasan, precis som resten. Vi kände igen alla ansikten.
Bortsett från de vuxna och barnen var det bara vi och Oskar och
hans gäng, och de hälsade knappt på oss.
– Eller så går vi ingenstans och stannar hemma, säger Malin.
– Ska vi stanna hemma? frågar jag.
– Ja, fast vi säger inte till nån vad vi ska göra. Så tror folk att vi
har nåt annat mycket häftigare för oss.
– Och så är vi så där mystiska?
Malin nickar.
Det är vårt bästa, att nån ska tycka att vi är mystiska och bli lite
nyfiken på oss.”Vilka är det?”skulle personen fråga och sen kanske
det skulle börja gå rykten om oss. Att vi har gjort en massa saker.
Jag och Malin har pratat om det flera gånger. Och vi har verkli-
gen försökt vara så där hemlighetsfulla i skolan. Satt upp kryptiska
saker på anslagstavlan. Låttexter och dikter. Pratat om människor
vi hittat på. En gång gjorde vi sugmärken på varann.
Men det är aldrig nån som blir nyfiken. En gång såg jag Oskar
riva ner en låttext jag hängt upp och knyckla ner den i fickan. Sen
fortsatte han och hans kompisar spela hockey med en tom snus-
dosa i korridoren. När de sprang in i varann skrek de ”jävla bög”.
Det som är mest störande med Oskar och dem, är att de liksom
inte fattar att det är de som är pinsamma. Bög har ju inte varit ett
skällsord på hundra år.
Jag och Malin har varsin pin med regnbågslogga som vi fick av
en tjej på en föreläsning en gång. Hon hette Ronja och kom till
skolan och hade skitcool frisyr. Och stora svarta glasögonbågar.
Hon såg definitivt mystisk och hemlighetsfull ut. Precis sån som
jag också vill vara.
– Hallå?
Malin skakar gungan jag sitter på. Jag har inte lyssnat på henne
på en stund.
– Va? säger jag.