Dagboksanteckningar 1918

Ur Tor Wilhelmssons dagbok: (forts.)

Söndagen den 7 april. Ännu har avgörandet icke stått, ehuru vi väntat det i snart en veckas tid. På kvällen då man lagt sig har man tänkt, Ja, få se om det nu i natt smäller, men på morgonen har det varit precis lika som dagen förut. – Märkvärdiga förhållanden som vi leva i. I dag sade en rödgardist att: ”staten beslagtar allt vad den behöver.” Och Erik Limnell fick avstå från sin kikare. (forts.)

Ur Tor Wilhelmssons dagbok: (forts.)

Fredagen den tolfte på morgonen inskrev jag mig i en av skyddskårens Röda kors avdelningar och var genast vakt från 9-12. På hemvägen kl. 12 gick jag förbi Gardeskasern och såg beväpnade rödgardister springa neråt havshamnen till. Jag skyndade efter och hörde förbi gående säga att de röda belägrade ett hus på Petersgatan. Jag skyndade hemåt. Då jag kom närmare såg jag rödgardister stå längs väggarna med gevären riktade upp mot fönstren. Hastigt sprang jag in på gården och hem. Först åt jag frukost och gick sedan in i ”hörnrummet” för att därifrån se vad de företog sig. Då och då hördes något enstaka skott från Petersgatan. Så bäst det är hörs en kulsprutas smattrande på samma håll. Men så hörs en smäll och det är slut på den musiken. Det var en pansarbil, som en oförvägen skyddskårist gjort slut på. Plötsligt få rödgardisterna bråttom. Ja, så brått har de att de glömma gevären efter sig. I hörnet av Fabriksgatan stanna de åter och en modigare av dem springer ner tillbaka efter några av de kvarglömda gevären. Småningom draga de sig allt mer och mer tillbaks och så på eftermiddagen hörs plötsligt ett ihållande hurra och de nyss så folktomma gatorna är fulla av glada människor. Den ena hopen stiliga skyddskårister efter den andra tågar förbi och allt är liv och glädje. Ute på havet synas tyska krigsfartyg majestätiskt flyta.

2. Eino Sandelin

Eino Sandelin var 54 år när intagningen av Helsingfors ägde rum. Han arbetade som läkare på Maria sjukhus i Gräsviken. Epidemisjukhuset som nämns i hans dagbok var beläget i Dal, alltså några kilometer norr om centrum.

Ur Eino Sandelins dagbok:

14.4. Söndagen.

Helsingfors befriat från den röda terrorn – banditernas välde brutet! [...] 

Fredag morgon gick jag som vanligt till Maria sjukhus. [...] Enstaka skott hördes i fjärran, de röda som vanligt på post, skrattande kvinnor med fräck uppsyn och olika broderade röda band gick omkring i grupper eller enskilt, militär med gevär – en och annan rödgardist. [...] 12-1 middagstiden telefoneras från Epidemisjukhuset att strider pågå i närheten och tyskarna nalkas. [...]  (forts.)

Ur Eino Sandelins dagbok: (forts.)

Plötsligt höres gevärs- o. kulsprutssmällar inifrån staden. Har tyskarna redan hunnit in? (Man får senare veta att striden stod mellan skyddskårister och röda vid Petersgatan). Hopar av röda röra sig villrådiga, deras ”officerare” springa omkring och domdera. Mot Kampbergets norra sida avteckna sig nu och då konturer av män – en och annan bajonett blixtrar. Är de röda? Alldeles oförberett liksom uppvuxna ur jorden synas framför operationspaviljongen blågröna uniformer med stålhjälmar. Tyskarna! Hurrarop, viftningar. Inom några ögonblick strömmar vita damer – sjuksköterskorna ut till möte med blommor i händerna – de äro omöjliga att hejda – smörgåsar framtrollas, svagöl, cigarretter, under allt detta smattra kulsprutorna i Hesperia-trakten, kanoner dåna, schrapneller lämna efter sig vita ulltappar – solen skiner klar och varm och bofinkarna drilla i träden.

3. Edith Sjösten

Edith Sjösten var 34 år 1918 och arbetade först som sjuksköterska vid fronten och senare som sjuksköterska på fånglägret i Dragsvik, som var det största och värsta fånglägret i landet.

4. Ur Ediths Sjöstens dagbok:

[i september 1918]
I bottenvåningen av vår ”tvillings kasern” finnes cellerna. Där så många levande varelser framsläpa sina liv. På övre botten de sjuka som ej få rum på det överfyllda sjukhuset. Där ligga de döda, döende, febersjuka sida vid sida, fulla av levande kryp, på det smutsiga asfaltgolvet, med några trasor under huvudet. Det är hela deras egendom. Huru bevekande bedja de ej om litet vatten några pulv[er], tillstånd att komma till sjukhuset o.s.v. – – – Vi gå vidare. Här och där på fälten ligga döda. De ha dignat ned – Anden har flytt. Kroppshyddan är blott kvar här på den kalla, hårda jorden där så mången jordemänniska förfryser. (forts.)

Ur Ediths Sjöstens dagbok: (forts.)

– – – Huru fullt är sinnet, huru tungt är livet. Hela livet är en gråtande – – – Då kvällen inbryter sökes sängen upp men den fridfulla sömnen vill icke komma. istället komma tankarna och alla varför. – Då och då avbrytes tankarna av enstaka skott. Något rop o dyl. Så stillhet åter. Ofta kommer frågan. Vad kunna vi göra för dessa som lida? – Huru gärna gjorde vi icke allt för dessa om det blott stod i vår makt men vad kunna vi små sjuksystrar göra. Vi kunna blott känna varmt – giva en dryck vatten, ett vänligt ord. – – Dessa storverk som måste utföras vänta vi av de stora i denna världen. Låt oss icke vänta förgäves på handräckningen. Vårt hjärta brister vår hand domnar. Om du finnes du vita Finland så kom och tag hand om din egendom. 

5. Tyska soldater på Norra järnvägsgatan i Helsingfors den 12.4.1918

6. Tysk soldat till häst utanför tyskarnas högkvarter på Norra Esplanaden