Sampo Lappelill – Nationalromantik och nationella minoriteter

Sampo Lappelill.

En saga från Lappland.

Det var en gång en Lapp och en Lappgumma. Vet du vad det vill säga?

Lapparna är ett folk som bor norr om svenskar, norrmän och finnar i den yttersta norden. Där man inte mera ser någon åker och någon riktig skog och ordentliga hus, utan endast stora ödsliga mossar och höga fjäll och små kojor, i vilka man måste krypa in genom ett hål, där bor Lapparne. Deras land är ett förunderligt land. Halva året är där nästan beständigt ljust, så att solen aldrig går ned mitti sommaren, och halva året är där nästan beständigt mörkt, så att stjärnorna skina hela dagen om vintern. Tio månader om året är där vinter med slädföre, och då ser man de små Lapparna och Lappgummorna åka över snön i små båtar, som kallas pulkor, och där är ingen häst förspänd för pulkan, utan en ren. Har du sett någon ren? Han är till storleken som en liten grå häst, men han ser inte ut som en häst, han har höga greniga horn och lägre hals och ett vackert litet huvud med stora klara ögon; och när han springer, går det som ett yrväder över berg och backar, och då knakar det i hans hovar. Det tycker Lappgubben om, när han sitter i pulkan, och han önskar det vore så bra slädföre hela året om.
Det var, som sagt, en Lapp och en Lappgumma. De bodde långt i Lappland på ett ställe, som heter Aimio och ligger invid den stora floden Tenojoki eller Tana älv. Det kan du se allra högst på Finlands karta, där också Lappmarken finnes avritad som en stor, vit nattmössa på Finlands höga huvud. Detta ställe är ödsligt och vilt, men Lappgubben och Lappgumman trodde så visst att man ingenstädes på hela jorden kunde få se så vit snö och så klara stjärnor och så präktiga norrsken, som där uti Aimio. Där hade de byggt sig en koja så som de brukade. Träd växer inte mera på deras trakter, bara små, spensliga björkar, som mera liknar buskar än träd, och var skulle de då få timmer till stugan? Därför tog de smala, långa käppar och stötte dem ned i snön och band tillsamman de övre ändarna. Sedan hängde de renhudar över käpparna, så att alltsammans såg ut som en grå sockertopp, och så var deras koja färdig. Men i spetsen på sockertoppen hade de lämnat ett hål, genom vilket röken slapp ut, när de tände brasan i kojan, och ett annat hål fanns där mot södra sidan, genom vilket man kunde krypa in och ut. Så såg lappkojan ut, och Lapparne tyckte den vara präktig och varm och mådde bra däri, fastän de inte hade annan säng eller annat golv, än den vita snön.

Gubben och gumman hade en liten gosse som hette Sampo, och detta betyder lycka i Lappland. Men Sampo var så rik att han hade två namn; det var inte nog med ett. En gång hade där kommit främmande herrar i stora pälsar och vilat i kojan. De hade med sig hårda, vita snöbitar, som Lappgumman aldrig förr hade sett och som kallades socker. Av den söta snön gav de några bitar åt Sampo och klappade honom på kinden och sade: Lappelill! Lappelill! Annat kunde de inte säga, efter ingen av dem kunde tala lappska. Och så reste de åter bort än längre norrut till Ishavet och Europas nordligaste udde, som heter Nordkap. Men Lappgumman tyckte om de främmande herrarna och deras söta snö; därför började hon sedan kalla sin gosse Lappelill.

– Jag tycker att Sampo är ett mycket bättre namn, sade gubben förargad. – Sampo betyder rikedom, och jag säger dig, mor, skäm inte bort namnet! Vår Sampo skall ännu bli Lapparnas kung och regera över tusen renar och femtio lappkojor. Du skall få se, mor, du skall få se!

– Ja, men Lappelill låter så nätt, sade gumman. Och så kallade hon gossen Lappelill, och gubben kallade honom Sampo. Men det bör man veta att gossen var inte döpt ännu, för där fanns ingen präst den tiden på tjugo mils avstånd. – Nästa år far vi till prästen och kristnar gossen, brukade gubben säga. Men nästa år blev det förhinder, och resan blev ogjord, och gossen blev okristnad.

Sampo Lappelill var nu en liten knubbig pojke om sju eller åtta år, med svart hår, bruna ögon, trubbig näsa och bred mun, alldeles som pappa själv, men i Lappland ansågs det som ett skönhetsmärke. Sampo var ingen klen karl för sina år: han hade sina egna små skidor, med vilka han dansade ned för de höga backarna vid Tana, och sin egen lilla ren, som han spände för sin egen pulka. Ritsch, du skulle ha sett hur snön yrde omkring honom, när det bar av på isen och genom de höga drivorna, så att där inte syntes av hela pojken mer än en liten tofs av hans svarta lugg!

– Jag kan aldrig bli väl till mods, innan gossen blir döpt, sade Lappgumman. – Vargarna kan ta honom en vacker dag där på fjällen. Eller så råkar han ut för Hiisis ren med de förgyllda hornen, och Gud nåde den stackare som då inte är döpt!

Sampo fick höra de orden och började fundera vad det kunde vara för en ren som hade förgyllda horn. – Det måste vara en präktig ren, sade han. – Den borde jag en gång få köra med och fara till Rastekais! – Rastekais är ett mycket högt och ödsligt fjäll, som synes på fem eller sex mils avstånd ända till Aimio.

– Understå dig att prata så dumt, du överdådiga pojke! bannade modren. – På Rastekais är trollens rätta bo, och där bor Hiisi.
– Hiisi, vem är det? frågade Sampo.

Gumman blev förlägen. – Så den pojken har öron! tänkte hon vid sig själv. – Varför skall jag också tala om sådant där i hans närvaro? Men det kan vara så gott, att han blir snäst för Rastekais. Och så sade hon: kära Lappelill, far aldrig till Rastekais, för där bor Hiisi, den store fjällkungen, som äter en ren i var munsbit och slukar små gossar som myggor!

Sampo såg vid dessa ord mycket fundersam ut, men teg helt stilla. Inom sig tänkte han: det vore minsann märkvärdigt att en gång få se en sådan bjässe, som fjällkungen, – men bara på långt håll!